Skriver det här på väg hem från Monte Gordo i Portugal, där jag och Jenny gjorde som många andra så här års – vi tog en sista minuten resa till värmen. Vårt mål med resan var nog lite annorlunda, för det var träning som gällde varje dag. Jag är just nu inne i en intensiv period vad gäller träningen, och det känns trots allt bättre att kunna springa utomhus i bra förhållanden än hemma i hallen i Falun. Monte Gordo är annars ett spännande ställe. Hit kommer idrottare från hela Europa, och det krävs inga bokningar lång tid i förväg. Pay-and-play fast för friidrott helt enkelt. Under den här veckan var det framför allt klubbar som fanns på plats, och förvånansvärt många engelsmän och belgare. Jennys skada gjorde att hon tillbringade större delen av träningstiden på motionscykel i gymet, men bara utsikten därifrån borde ha skyndat på läkningen avsevärt. Förutom träningen så har vi haft det så där underbart avkopplande som en ”vanlig semester” ska vara. Vi har läst mycket böcker, gått ut och ätit fantastisk mat på kvällarna och tagit långa promenader. Det låter nästan mer som en pensionärsresa än ett träningsläger, när jag tänker på det.
 

* * * * * * * * * * * * * * *
 

Jag var tyvärr borta under ÅF:s chefskonferens, som krockade med vår träningsvecka, och det var synd. ÅF hade denna gång tagit hjälp av Maurice Greene - ”The fastest man alive”. Det hade varit häftigt att vara där tillsammans med honom, faktiskt. Maurice, som lade skorna på hyllan för inte så länge sedan, är nog en av de coolaste friidrottarna som jag stött på. Han reste runt på tävlingarna med en hel ”crew”, som vilken rockstjärna som helst. Sedan är det något speciellt med amerikaner. Själv har jag i alla år kämpat med nervositet vid offentliga framträdanden. Maurice och många av de andra amerikanerna inom friidrotten verkar däremot helt obesvärade, och går upp på scenen och sprutar ur sig kvickheter och tänkvärdheter. Imponerande, minst sagt.
 

* * * * * * * * * * * * * * *
 

Kan inte undvika att beröra mitt kära Leksand också. Förlust igår igen – nu mot Brynäs – och det är nu helt klart att det blir Allsvenskan ett år till. Under tiden i Faro har min pojkvän hemma i Falun SMS:at löpande under matcherna, och frustrationen har varit total. SMS:en blev bittrare och bittrare. Sorgligt nog spred sig frustrationen även till Portugal. Jag lider inte bara för egen del, utan dessutom med alla andra Leksands-supportrar runt om i landet. Vi får väl knyta nävarna (igen!) och tänka att – Nästa år, då ska det gå!
 
* * * * * * * * * * * * * * *